TV och internationell boklansering

Det händer väldigt mycket på jobbfronten just nu. Om några timmar ska jag sätta mig i en hyrbil och rulla upp till Örebro för ett möte med min förlagschef Joel Sjöberg om en utlandslansering av min allra första bok, ”Den oväntade resan”. Med mig i bilen kommer jag att ha den chilenskfödde journalisten Wladimir Loyola, som har åtagit sig att översätta boken till spanska. Bokens huvudperson Simon Ådahl kommer också att medverka på mötet som vi ska ha i de toppenfina lokaler som Sjöbergs Förlag förfogar över. Min bok ska översättas till engelska, spanska och finska. Jättespännande är bara förnamnet.

En annan stor grej inträffar i nästa vecka. Jag gick för några dagar ut offentligt via sociala medier med att jag inte längre kallar mig för pacifist. Detta uttalande har bland annat lett till en debatt som jag har fört på Twitter med personer som har reagerat på min nya hållning i frågan om krig contra pacifism. Jag kanske kan återkomma till detta ämne i ett senare blogginlägg. Låt mig bara få säga att jag numera tror på att ont måste med ont bekämpas. Fight fire with fire.
Saxon wallpaper
Men för att återkomma till det som händer i nästa vecka. Igår ringde en chefredaktör som jag samarbetar med på regelbunden basis, Tommy Dahlman på nyhetstidningen Inblick. Förutom att Tommy är en mycket trevlig person som jag älskar så är han en synnerligen hårt arbetande kille med massor av järn i elden. Bland annat har han ett eget TV-program som sänds varje vecka i Kanal 10. Anledningen till att Tommy ringde var att han på Twitter hade uppmärksammat min ändrade syn på pacifism och därför ville inbjuda mig att delta i ett samtal om just detta ämne i sitt direktsända TV-program, som nästa vecka fokuserar på de förfärliga attentaten i Paris i fredags, utförda av samvetslösa och blodtörstiga islamister. Jag kommer att medverka i programmet på tisdag 24 november. Kanal 10 sänds via kabel-TV och Tommys program har drygt 150 000 tittare. Hoppas vi ses då.

Här får du ett liveklipp från den gångna sommarens Sweden Rock Festival där mitt absoluta favoritband Jerusalem lirar en låt som passar perfekt som avslutning. Om du tittar riktigt noga så ser du undertecknad stå längst fram vid scenkanten och digga järnet.

På återbloggande
Göran

Det där med ketchupflaskan

Livet som frilans har i sanning sina både för- och nackdelar. De många fördelarna – såsom att man får vara sin egen chef, bestämma sina egna arbetstider och så vidare – väger visserligen över, men det går ändå inte att bortse från att det de facto finns vissa nackdelar med att försöka leva lika fri som fågeln. Inkomsterna är ett sådant aber. Eller rättare sagt de i allra högsta grad osäkra inkomsterna. Det är ju inte så att det plötsligt börjar regna manna från himlen så snart man sparkar igång en egen verksamhet. Jag har till exempel i flera år tvingats köra taxi flera nätter varje vecka, vid sidan om skrivandet, för att kunna betala hyran och mjölken och allt annat som krävs för att hålla svälten och kronofogden från dörren. Att dubbeljobba är både slitigt och enformigt, men det har varit ett måste för att vi ska kunna överleva.

Drömmen har hela tiden varit att kunna leva på skrivandet och nu skymtar en viss ljusning på den fronten. En mycket stor webbtidning har hört av sig och visat intresse för att ge mig så mycket jobb på frilansbasis att jag faktiskt skulle kunna sluta köra taxi. Inte så att jag tar ut några segrar i förskott, det är jag alldeles för gammal och erfaren för att göra, men det är ju gratis att hoppas. Och hoppas det gör jag för fulla muggar. Jag håller tummar och tår så hårt att de vitnar för att denna deal ska gå igenom.

Ketchup

Ett annat perspektiv på frilansandet är den där ketchupflaskan. Ni vet, det där med att först kommer ingenting, sedan kommer ingenting och sedan kommer allting. Så kan livet te sig för en frilanssnubbe också. Beställningarna kommer i vågor. Vissa perioder har man inget jobb alls och bara går och väntar utan att det händer ett smack. Mejlkorgen ekar tom när man öppnar den och till sist börjar man tro att varenda uppdragsgivare har glömt bort att man existerar. Sedan händer det helt plötsligt. BOOOOOOOOM! Det bara rasar in jobb på mejlen. Man finner sig själv simmande för livet i en störtflod av beställningar som allihop är av akut karaktär och därför behöver expedieras på studs. Det är antingen eller. Livet som frilans bjuder inte på några mellanlägen.

I sådana perioder är det bara en sak som gäller. Att kavla upp ärmarna, spotta i händerna och jobba så svetten lackar. Man sitter fastkedjad vid laptopen och kör på så länge lampan lyser. Det finns inget annat. Men man jobbar sååååå gärna dygnet runt om det krävs. Varför? Jo, för att man älskar sitt jobb mer än något annat i världen. Det är värt varenda sekund av slit och släp att veta att det är mina egna händer som skapar min egen försörjning. Att jag dessutom får jobba med det jag älskar mest av allt, skrivandet som är en gåva Gud har gett mig, är en enorm välsignelse som jag är oerhört tacksam över.

Så det där med ketchupflaskan till trots vill jag bara säga detta: I´m a blessed guy. Här får ni en sprillans ny låt med ett band som jag såg live på Skogsröjet förra året.

På återbloggande
Göran

Hej igen!

Livet rullar på samtidigt som man själv försöker hålla jämna steg med den ständigt framåtskridande utvecklingen. Ofta, kanske alltför ofta till och med, kan det kännas som om man springer i ett allt snabbare roterande ekorrhjul. Det gäller därför att kunna få till ett litet lufthål emellanåt, där man kan sticka upp huvudet för att kunna andas normalt och kunna hämta nya, välbehövliga krafter. Personligen ser jag fram emot den första veckan i december när husets drottning och undertecknad ska åka till Malta för en veckas semester. Lyxhotell. God mat och dryck. Vila. Rekreation. Sightseeing bland historiskt intressanta minnesmärken. Shopping. Det blir vårt gemensamma lufthål.

Ingen av oss har nog kunnat undgå att bli berörda av den pågående flyktingkatastrofen i Europa. Människor i tusentals söker sin tillflykt varje dag i vårt land. De flyr för sina liv från ett lika obarmhärtigt som fullkomligt onödigt krig i hopp om en bättre och tryggare framtid hos oss i Europa. Jag kan inte annat än att bli rörd över det enorma engagemang som både organisationer och enskilda människor här i Sverige visar gentemot alla flyktingar som just nu väller in över våra gränser. Denna generositet fyller mig med hopp och en förnyad tro på att vi människor de facto är kapabla till att utföra goda och kärleksfulla gärningar gentemot våra medmänniskor i djupaste nöd. Hashtaggen #refugeeswelcome har blivit en kraftfull och samlande symbol på nätets sociala forum för alla som vill öppna sina hjärtan och sina hem för människor i nöd.

Ingen kan hjälpa alla men alla kan hjälpa någon. Det är en sanning som jag har återkommit till gång på gång under de senaste månaderna.

Här kommer en underbar liten cover på en av Simon and Garfunkels mest kända sånger. Det är nog bara hårdrockare som kan fånga känslan i en ballad på det här sättet. Jag blir alltid lika berörd varje gång jag hör Disturbeds finstämda och vackra version av låten The Sound Of Silence.

På återbloggande
Göran

Då kör vi!

Det är med en känsla av högtidlighet som jag skriver de första raderna i min nya blogg. Well, egentligen är ju detta enbart en av inte mindre än två nya bloggar som jag inviger samtidigt. Min andra blogg hittar du här.

Detta är min företagsblogg och här kommer du att få ta del av det som händer (och fötter) i mitt liv som egen företagare. Än så länge tvingas jag dock brödjobba som taxichaffis tre nätter varje vecka för att få debet och kredit att gå ihop. Men drömmen är och förblir att en dag kunna leva helt och fullt på de pengar som mitt företag genererar.

På återbloggande
Göran

Jag skriver om allt mellan himmel och jord.