Det där med ketchupflaskan

Livet som frilans har i sanning sina både för- och nackdelar. De många fördelarna – såsom att man får vara sin egen chef, bestämma sina egna arbetstider och så vidare – väger visserligen över, men det går ändå inte att bortse från att det de facto finns vissa nackdelar med att försöka leva lika fri som fågeln. Inkomsterna är ett sådant aber. Eller rättare sagt de i allra högsta grad osäkra inkomsterna. Det är ju inte så att det plötsligt börjar regna manna från himlen så snart man sparkar igång en egen verksamhet. Jag har till exempel i flera år tvingats köra taxi flera nätter varje vecka, vid sidan om skrivandet, för att kunna betala hyran och mjölken och allt annat som krävs för att hålla svälten och kronofogden från dörren. Att dubbeljobba är både slitigt och enformigt, men det har varit ett måste för att vi ska kunna överleva.

Drömmen har hela tiden varit att kunna leva på skrivandet och nu skymtar en viss ljusning på den fronten. En mycket stor webbtidning har hört av sig och visat intresse för att ge mig så mycket jobb på frilansbasis att jag faktiskt skulle kunna sluta köra taxi. Inte så att jag tar ut några segrar i förskott, det är jag alldeles för gammal och erfaren för att göra, men det är ju gratis att hoppas. Och hoppas det gör jag för fulla muggar. Jag håller tummar och tår så hårt att de vitnar för att denna deal ska gå igenom.

Ketchup

Ett annat perspektiv på frilansandet är den där ketchupflaskan. Ni vet, det där med att först kommer ingenting, sedan kommer ingenting och sedan kommer allting. Så kan livet te sig för en frilanssnubbe också. Beställningarna kommer i vågor. Vissa perioder har man inget jobb alls och bara går och väntar utan att det händer ett smack. Mejlkorgen ekar tom när man öppnar den och till sist börjar man tro att varenda uppdragsgivare har glömt bort att man existerar. Sedan händer det helt plötsligt. BOOOOOOOOM! Det bara rasar in jobb på mejlen. Man finner sig själv simmande för livet i en störtflod av beställningar som allihop är av akut karaktär och därför behöver expedieras på studs. Det är antingen eller. Livet som frilans bjuder inte på några mellanlägen.

I sådana perioder är det bara en sak som gäller. Att kavla upp ärmarna, spotta i händerna och jobba så svetten lackar. Man sitter fastkedjad vid laptopen och kör på så länge lampan lyser. Det finns inget annat. Men man jobbar sååååå gärna dygnet runt om det krävs. Varför? Jo, för att man älskar sitt jobb mer än något annat i världen. Det är värt varenda sekund av slit och släp att veta att det är mina egna händer som skapar min egen försörjning. Att jag dessutom får jobba med det jag älskar mest av allt, skrivandet som är en gåva Gud har gett mig, är en enorm välsignelse som jag är oerhört tacksam över.

Så det där med ketchupflaskan till trots vill jag bara säga detta: I´m a blessed guy. Här får ni en sprillans ny låt med ett band som jag såg live på Skogsröjet förra året.

På återbloggande
Göran

Hej igen!

Livet rullar på samtidigt som man själv försöker hålla jämna steg med den ständigt framåtskridande utvecklingen. Ofta, kanske alltför ofta till och med, kan det kännas som om man springer i ett allt snabbare roterande ekorrhjul. Det gäller därför att kunna få till ett litet lufthål emellanåt, där man kan sticka upp huvudet för att kunna andas normalt och kunna hämta nya, välbehövliga krafter. Personligen ser jag fram emot den första veckan i december när husets drottning och undertecknad ska åka till Malta för en veckas semester. Lyxhotell. God mat och dryck. Vila. Rekreation. Sightseeing bland historiskt intressanta minnesmärken. Shopping. Det blir vårt gemensamma lufthål.

Ingen av oss har nog kunnat undgå att bli berörda av den pågående flyktingkatastrofen i Europa. Människor i tusentals söker sin tillflykt varje dag i vårt land. De flyr för sina liv från ett lika obarmhärtigt som fullkomligt onödigt krig i hopp om en bättre och tryggare framtid hos oss i Europa. Jag kan inte annat än att bli rörd över det enorma engagemang som både organisationer och enskilda människor här i Sverige visar gentemot alla flyktingar som just nu väller in över våra gränser. Denna generositet fyller mig med hopp och en förnyad tro på att vi människor de facto är kapabla till att utföra goda och kärleksfulla gärningar gentemot våra medmänniskor i djupaste nöd. Hashtaggen #refugeeswelcome har blivit en kraftfull och samlande symbol på nätets sociala forum för alla som vill öppna sina hjärtan och sina hem för människor i nöd.

Ingen kan hjälpa alla men alla kan hjälpa någon. Det är en sanning som jag har återkommit till gång på gång under de senaste månaderna.

Här kommer en underbar liten cover på en av Simon and Garfunkels mest kända sånger. Det är nog bara hårdrockare som kan fånga känslan i en ballad på det här sättet. Jag blir alltid lika berörd varje gång jag hör Disturbeds finstämda och vackra version av låten The Sound Of Silence.

På återbloggande
Göran